Barfotabibliotekarie

VÄNERSBORG Efter 40 år som bibliotekarie var det den 1 februari 2010 dags för Malin Koldenius att gå i pension. Malin som krönte sitt yrkesverksamma liv med att få ett stipendium uppkallat efter sig. Jag tog tåget till Vänersborg för att se hur en nybliven pensionär har det och för att prata minnen.

Det luktar nybakade muffins när Malin öppnar dörren och välkomnar mig till hennes och maken Stefans fräcka lägenhet i centrala Vänersborg. Medan jag hänger av mig ytterkläderna berättar Malin att hon precis innan jag kom slagit in paket till barnbarnet Ingrid som fyller fem år.

– Jag ska åka dit i eftermiddag, de har studiedag imorgon så jag ska passa Ingrid och hennes syskon, berättar Malin och skyndar sig att ta ut de nybakade blåbärsmuffinen ur ugnen.

– Och till helgen ska jag till mina gamla föräldrar i Arvika, fortsätter hon och häller kaffe i våra koppar.

– Så jag brukar säga att jag numera tillbingar tid i äldreomsorg och i barnomsorg. Och så gör jag sådana där RUT-saker, fast utan lön förstås. Mitt hem har liksom legat i träda i många år. Första veckan städade jag bakom spisen till exempel, säger Malin och ursäktar sig samtidigt för att muffinen runnit ut och blivit platta.

– Det är skönt att kunna göra allt det här utan att det inskränker på jobbet. Det är härligt, skrattar Malin och sjunker äntligen ner på stolen mitt emot mig.

Min första fråga om vad en nybliven pensionär gör på dagarna känns plötsligt inte så relevant. Malin har uppenbarligen fullt upp trots att hon förnekar att hon håller samma tempo som hon gjorde när hon arbetade. Hon berättar att hon gillar att ha mycket att göra och att hennes första grej som pensionär egentligen är att bli av med all stress.

– Jag har inte varit så flitig vare sig på mail eller sociala sidor de senaste veckorna, jag försöker trappa ner och det är väldigt skönt. Jag behöver det.

Hon berättar hur hon en onsdagskväll upptäckte att hon nog började bli ganska utvilad eftersom hon inte somnade i bilen på hemväg från ett konsertbesök i Göteborg.

– Det var en ny och skön känsla.

Utbildning

Att Malin blev bibliotekarie beror på att hon inte visste vad hon ville bli och att hennes dåvarande man spelade teater på Gävle Stadsteater. De bodde i Uppsala och Malin läste nordiska språk, estetik och konst- och teaterhistoria.

– Plötsligt hade jag en fil kand jag inte visste vad jag skulle ha till. Min dåvarande man berättade att de hade en PR-bibliotekarie på Gävle bibliotek och skulle inte det vara något för mig?

Malin åkte till Gävle, tyckte det lät spännande och sökte in till biblioteksutbildningen. Då, i slutet av 1960-talet, inleddes utbildningen med att man gick elev i ett halvår samtidigt som man läste teori på distans. Efter ett halvårs praktik fick eleven ett betyg och kunde söka till den ettåriga biblioteksskolan i Stockholm. Malin sökte och kom in. Detta var som sagt i slutet av 1960-talet och den politiska medvetenheten hade vaknat i Sverige. Till biblioteksskolan i Stockholm kom folk från hela Sverige och också studenter från Lund.

– De som kom från Lund var så radikala allihop och jag minns min studietid i Stockholm som ett enda långt stormöte där vi som var från Uppsala inte var så duktiga på debatter och protester. Jag satt bara satt och gapade, ler Malin.

Det var inte svårt för Malin att anamma de radikala tankarna trots att hon växte upp i en borgerlig miljö med en pappa som var präst.

– Det var dubbelt, vi levde i en slags borgerlighet men samtidigt med stor öppenhet och med allas lika värde som grund. Men vänsterrörelsen på biblioteksskolan påverkade mig och stärkte min människosyn och jag tror epoken var otroligt viktig och vitaliserande för hela kulturen.

Bild på Malin Koldenius

Första jobbet

1970 var Malin färdig bibliotekarie. Familjen flyttade till Växjö där Malin självsäkert klev in på biblioteket och frågade efter jobb.

– Och då sa de att ja, det har vi. Så enkelt var det på den tiden.

Under de fem åren Malin var barnbibliotekarie i Växjö lades hela barnomsorgsutredningen där mycket av det vi nu tycker är självklart grundlades som till exempel förståelsen för språkets betydelse för barns utveckling.

– Vi jobbade jättemycket med de frågorna.

Men Malin lärde sig också hur hon bäst ska nå ut till förskolepersonal och föräldrar med litteraturens budskap och minns sin första träff med förskolelärare.

– Jag visste ju inte så mycket om barnlitteratur och hade verkligen läst på. Men jag behövde ju inte använda det, för vi började ju prata med varandra. Sedan dess har jag under mitt yrkesverksamma liv försökt att hellre samtala än att föreläsa. För det som är viktigt är mötet i samtalet.

Radikal barfotabibliotekarie

Efter Växjö gick flyttlasset till Örebro. Familjen hade nu tre små barn så när en helt ny barnbibliotekarietjänst i Örebro utannonserades visste Malin inte om hon vågade söka.

– Det var en helt ny tjänst där man skulle jobba ute i samhället mot barnomsorg, föräldrar och föreningsliv. Hur intressant som helst.

Samma dag ansökningstiden gick ut träffade hon kompisen Birgitta Kindenberg som också trånade efter den nya tjänsten. Det var då grunden till barfotabibliotekarierna lades.

– Vi sökte helt enkelt tjänsten ihop. Och vi fick den!

Jobbet kunde Malin och Birgitta forma precis som de ville och de cyklade Örebro runt med barnböckerna i lådor på styret. Men efter ett tag kände båda att något var fel. De träffade ju inte de föräldrar de hade i uppdrag att nå.

– På föräldramötena kom ju de ambitiösa föräldrarna.

Så de båda bibliotekarierna vände på kuttingen och såg till att all personal inom barnomsorgen fick utbildning på biblioteket en gång om året i stället.

– Det var ju inte vi som skulle ut och glänsa. Det är ju åter igen samtalet kring böcker som är viktigt.

Året är 1982 och den politiska medvetenheten är stor, inte minst bland landets kulturarbetare. När Malin och Birgitta pratade och diskuterade med barnomsorgspersonalen under den här tiden var det stort fokus på barnlitteraturens innehåll och på hur skräpkultur påverkar barn.

– Alla var engagerade och vi kunde diskutera sådant som vad det kan betyda att se och uppleva våld – vi åkte till Stockholm för att demonstrera och diskutera skräpkultur och det är jag fortfarande stolt över!

– Det var under den här tiden vi började kallas för barfotabibliotekarier, fnissar Malin utan vidare förklaring.

Bengt Hjelmqvists pris

Malin hade under den här tiden samtidigt börjat jobba som konsulent på länet och tillsammans med Birgitta började de samarbeta med barnhälsovården. De utvecklade en broschyr, arrangerade utbildningar och hade regelbundna samtal med personalen. Deras arbete uppmärksammades och 1982 fick de tillsammans Bengt Hjelmqvists pris.

– Jag tror att det var helhetssynen och att vi samarbetade med en annan yrkesgrupp som uppmärksammades.

Skolbibliotek

Åren i Örebro blev också startskottet för Malins engagemang i skolbiblioteken som hon av ren nyfikenhet började kolla och förstod att det inte fungerade så bra. Engagemanget för skolbiblioteken förde Malin till Västkusten där hon i egenskap av bibliotekskonsulent i Göteborg- och Bohuslän genast började samarbeta med Adam Nilsson som är ansvarig för skolbibliotekcentralen i Göteborg. Tillsammans uppvaktade de bland annat lärarutbildningen och arrangerade fortbildningsdagar. De tog också kontakt med forskare som de fortsatt jobba med. Bland de projekt Malin arbetat med nämner hon Helvetesgapet som bland annat resulterade i forskningsrapporten Textflytt och sökslump, om informationssökning via skolbibliotek.

– Rapporten är fortfarande viktig och har betydelse. Jag tror verkligen på utveckling av biblioteksverksamheten i skolan. Det finns mycket mer att göra, men mycket har också hänt.

Malin Koldeniusstipendiet

Att Malin gjort avtryck med sitt arbete och sitt engagemang märktes tydligt när vi arbetade med förra numret av Framsidan Special som handlade om skolbibliotek. Därför känns det naturligt att Skolbibliotek Väst i samband med att Malin gick i pension instiftade ett stipendium i hennes namn. Stipendiet ska gå till en lärare som arbetar med- och har förstått bibliotekens roll på skolan och i lärandeprocessen.

– Jag känner mig så hedrad och glad och stolt. Och att det är dedicerat till en lärare är så bra tänkt.

Malin är, och tänker fortsätta vara, medlem i Skolbibliotek Väst.

– Det här med att vara pensionär är en gåta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det, skrattar Malin och funderar på om hon egentligen har några råd att lämna till efterträdaren på Kultur i Väst Regionbiblioteket.

– Jag hoppas att min efterträdare får det lika roligt som jag har haft det, skrattar Malin och avslöjar att hennes drivkraft och engagemang för skolbibliotek genom åren har sin grund i ett möte på Länsskolnämnden i Örebro på 80-talet. Där fick hon höra att om hon och andra lyckades genomdriva sina pedagogiska idéer om skolbibliotekens roll i skolan så skulle det bli revolution i skolan.

– Och jag tror att de hade rätt.

Text:

Helén Andersson, Journalist
helen.andersson@framsidan.net
031 - 333 51 24